En ny diagnos - Symaskinsarmbåge?
Nu har jag sytt klart tre av fyra gardiner. Och fått tennisarmbåge på köpet..... Har känt av armbåge tidigare men det har inte varit så farligt, mer så där irritationsont. Men nu gör det förbannat ont! "Köp Voltarengel" sa syrran. Jaha? Men det hjälper väl inte om det blivit en inflammation? Eller? Ska ge det ett försök iallafall. Annars blir det makens mördar-linement, det kanske hjälper.
Igå var det soligt och fint så det blev en skotertur på isen. Grillad hamburgare i solen var inte helt fel. Och eftersom maken rände runt en massa tog jag tillfället i akt att ligga på underlaget och sola lite. Dock tyckte maken att jag lat i vanlig ordning. Han antydde att min kropp automatisk söker sig till sin naturligaste ställning - liggande. Jag förstår inte vad han pratar om?
Under veckan kommer jag att ha fullt sjå med att få ihop allting kring vår faders 60-årsfest. Det har länge känt som att det är långt kvar men nu inser jag att det är det inte alls. Det är snart och det är massor kvar att fixa. Men tidsoptimisten i mig väser i mitt öra - ta det lungt! Det är ju flera veckor kvar. Problemet är att rösten säger så, hur kort eller lång tid det än är kvar. Och den är ständgt närvarande i mitt huvud.
Jag skulle verklgen behöva någon slags medicin eller terapi för att bota min tidsoptimism. För det ställer ju till det så förbaskat hela tiden. Jag kan aldrig, och då menar jag aldrig, kalkylera en tidåtgång på ett korrekt sätt. Antingen är jag 30 minuter tidig. Eller den vanligare varianten - ofelbart sen. Jag tror tex alltid att det kommer att ta exakt 45 minuter att komma på jobbet. Vare sig det är barmark eller total snöstorm. Punktering finns inte i min tankevärld. Inte heller att det tar tid att tanka. Vem kan bota mig?
Igå var det soligt och fint så det blev en skotertur på isen. Grillad hamburgare i solen var inte helt fel. Och eftersom maken rände runt en massa tog jag tillfället i akt att ligga på underlaget och sola lite. Dock tyckte maken att jag lat i vanlig ordning. Han antydde att min kropp automatisk söker sig till sin naturligaste ställning - liggande. Jag förstår inte vad han pratar om?
Under veckan kommer jag att ha fullt sjå med att få ihop allting kring vår faders 60-årsfest. Det har länge känt som att det är långt kvar men nu inser jag att det är det inte alls. Det är snart och det är massor kvar att fixa. Men tidsoptimisten i mig väser i mitt öra - ta det lungt! Det är ju flera veckor kvar. Problemet är att rösten säger så, hur kort eller lång tid det än är kvar. Och den är ständgt närvarande i mitt huvud.
Jag skulle verklgen behöva någon slags medicin eller terapi för att bota min tidsoptimism. För det ställer ju till det så förbaskat hela tiden. Jag kan aldrig, och då menar jag aldrig, kalkylera en tidåtgång på ett korrekt sätt. Antingen är jag 30 minuter tidig. Eller den vanligare varianten - ofelbart sen. Jag tror tex alltid att det kommer att ta exakt 45 minuter att komma på jobbet. Vare sig det är barmark eller total snöstorm. Punktering finns inte i min tankevärld. Inte heller att det tar tid att tanka. Vem kan bota mig?
Kommentarer
Postat av: //Remington
Du befinner dig i en livets tidskapsel. Allt handlar om att hinna, ta in effektreserven. //Remington
Postat av: Zabo
Var det där en omskrivning för hur det blir när man blir gammal?? )
Trackback
