Sista avsnittet i skåpföljetongen - eller?
Äntligen har jag fått hem mitt skåp! Eller ja, hem och hem…. Det står i brorsans ladugård och väntar på färg. Men så gott som hemma! Maken bara skakar på huvudet åt mig. När svärfar frågade vad det var för skåp svarade maken bara "Det är hennes projekt, jag ser till att vara så lite inblandad som möjligt" Bäst av allt var att skåpmannen him self inte var närvarande vid försäljningen, det hade han överlåtit på en granne. Tur var väl det, annars hade vi stått kvar där än. Alternativt kommit fram till att vi nog ät släkt om man ser 300 år bakåt i tiden. Eller nått annat likvärdigt uttråkande.
I morgon ska jag på färghandeln och försöka klura ut vad jag kan tänkas behöva. Förmodligen behöver skåpet både slipas och spacklas en del innan det går att måla. Så mycket för min "-det-är-bara-att"-teori. Men men, det lär väl bli färdigt till slut ändå.
Det bästa av allt är att jag räknade ut att jag kan få plats med några tallrikar som jag sett ut. Det nuvarande, gräsligt fula, skåp som vi har sväljer inte så mycket. Men det nya kommer att sluka halva Norrland och lite till. Således också 12 nya tallrikar =) Ännu ett av makens hatobjekt, att jag köper nytt porslin. Men han kan ju inte gnälla nu när jag kan stoppa undan det. Så fungerar min nya teori.
Nu ska vi bege oss till svärföräldrarna och fira svärmors födelsedag. Får se om lilleman är lika pigg idag som igår. Han såg ut att sova rätt skönt i vår säng i går kväll =)
