zabo

Såg på programmet "Landet Brunsås", tror det var på tvåan. Det handlade om att ett barn måste äta samma sak 14 gånger innan de "känner igen" det. Ett experiment gick ut på att en av programledarnas son skulle äta lever 14 gånger. Det fick mig att minas saker man inte tyckte om att äta när man var liten.

Jag minns bland annat att det var snudd på dödssynd att lämna mat på tallriken då vi åt hemma hos mormor, vare sig det var gott eller äckligt. Själv hade jag enormt svårt för kroppkakor, tror att det hade något med konsistensen att göra. Har aldrig ätit kroppkakor sedan jag blev vuxen. Tror inte heller att någon skulle kunna erbjuda mig tillräckligt mycket pengar för att jag skulle göra det heller. Jag har ett tydligt minne av att vi alla kusiner sitter runt bordet och stirrar ner i tallrikarna med de förhatliga kroppkakorna. Kommer fortfarande ihåg känslan av kväljningar och illamående. Jag kallsvettades och fick nästan panik över tanken att jag var tvungen att äta upp allting. För det var regeln. Innan dess fick man inte gå ifrån bordet, det kvittade om du satt där mest hela kvällen.

Räddningen kom då min kusin, som troligen tyckte att det, om möjligt, var ännu äckligare. Han kräktes helt enkelt, rätt ner i tallriken. Eller var det på väggen? Hur som helst så slapp vi äta mer den middagen. Måste ha varit enda gången det lämnades mat på tallrikarna vid en middag hos mormor.

När jag tänker efter förekommer de allra flesta av hemska matminnen just vid middagar hos mormor. Jag tyckte att salt sill var en ganska okej maträtt, bara man fick löksås till. Dock tyckte jag att det var lite läskigt med alla små ben som ändå fanns kvar efter rensning av fisken. Fast ännu värre tyckte nog min syster och kusin om detta. De satt i många timmar och plockade bort benen. "Man blir stark av att äta ben" var mormors vanliga svar innan hon krafsade ihop allt på tallriken till en hög som skulle ätas upp. Där försvann en lång tids benseparerande till en enda hög.

Absolut enda gången jag minns att vi barn åt annan mat var då det serverades bruna bönor. Då fick vi alltid makaroner och korv. Jag kan än idag inte riktigt förstå varför just bruna bönor inte ansågs vara barnmat. Det fanns en hel del annat som jag hellre sett hade funnits på den listan. Ärtsoppa t.ex. Jag tror att jag hade haft mindre problem att pressa ner bruna bönor än kroppkakor faktiskt. Men det var underligt, sånt som inte går att förstå.

Jag minns med fasa de laxkotletter som tillagades i ugnen. Laxkotletter i sig är riktigt gott och jag äter det gärna idag. Men de går över gränsen för att passera inom ramen för gott då de vistats mer än 30 minuter i ugnen. Och hos mormor var ca 1 ½ timme den korrekta uppfattningen om hur länge laxkotletter bör tillagas i ugnen. En julafton smög min kusin fram och stängde av ugnen för att försöka rädda någon som helst smak på de stackars kotletterna. Tyvärr upptäckte mormor tilltaget och slog på ugnen igen... Torr lax ännu en gång, ingen kulinarisk upplevelse om vi säger så.....

Å andra sidan var det raka motsatsen då vi var hos farmor. Minsta lilla rynkning på en näsa så satte farmor på makaronpannan. Fram med korv eller hemmagjorda köttbullar. Där skulle inget tvingas ner, nej då. Farfar föregick med dåligt exempel och lämnade alltid, ALLTID minst en halv pära på tallriken. ("Pära" = potatis) Bara för att. I och för sig tycker jag nu, som vuxen, att det var smått överdrivet också hos farmor, fast åt andra hållet. Nog kunde vi äta lasagne, även fast vi just då hellre ville ha makaroner. Vi skulle inte ha dött av det och vi skulle förmodligen ha tyckt att det var gott. Men så var det hos farmor, barnbarnen måste alltid få som de ville.

Hemma var nog den mest normala matkulturen som jag tror de flesta håller sig till. Morsan tvingade aldrig oss att äta upp sådant som verkligen fick oss att kväljas. Hon hade en enkel men benhård regel. Man måste inte tycka om allt men man måste smaka innan man säger något om det. Känns som att det var en sund regel.

Morsan försökte nog sitt bästa att vi skulle äta sunt och varierat. Tyvärr blev många av hennes planer förstörda av vårt sockermonster till far. Kommer fortfarande ihåg att om man blev godissugen kunde man leta i farsans arbetarbyxor. Där hittade man alltid en seg, sockrad godis i form av en gubbe. Minns att de hette "Laban", tror inte att de finns längre. (nu förstår jag inte hur man kunde äta dem, de var i princip gjorda av socker och lite färgämne, inget annat) Det var nästan som en liten skattkista där i hans arbetarbyxor. Hade man riktigt tur kunde man hitta "Wherters original" (vet inte hur det stavas), ni vet de där hårda kolorna som räckte länge, länge i en barnmun.

Inte så konstigt att farsan senare i livet fick diabetes... Han är fortfarande ett sockermonster, det lär han alltid förbli. Kommer ihåg i början då han nyss fått reda på det. Han kom hem med någon sockerfri kola som var rosa eller gul. Minns att de smakade skitäckligt och att jag funderade över varför han över huvudtaget åt dem. Konstigt nog fiskade man snart upp dem ur hans arbetarbyxor och åt dem med. I brist på annat liksom.

Det kanske var så att när man ätit dem 14 gånger så började man tycka om dem? Kanske funkade ändå....