En biltur i Ingmar Bergmans psykos
Såg idag att man måste ta av vinterdäcken senast den 15 april. Kontrollerar dagens datum som är 31 mars. Alltså ska däcken av om två veckor. Kollar ut genom fönstret och tittar på vägen. Vägen är vit. Ja med vissa bruna inslag då. Och riktigt kall, med en massa is på. Är det verkligen möjligt att det ska ha försvunnit om två veckor? Eller utgår de ifrån Stockholmsväder då de sätter en sådan tidsgräns? Fast i och för sig är ju risken inte speciellt stor att farbror polisen skulle stå och kontrollera just mina vinterdäck när jag åker ut. Sist jag såg dem i denna by var på midsommar. Så det kanske inte är någon panik.
Var och hämtade ut mitt nya körkort häromdagen. Tydligen så är körkort en så viktig handling att den absolut inte får lämnas ut på en närliggande post. Nej då, de får visst bara lämnas ut på ett specifikt ställe i hela kommunen. Trots mina påtalanden om det imbecilla i detta och rent ologiska var jag tvungen att bege mig till den "stad" jag knappt besök sedan jag slutade gymnasiet.
Och ja, det var lika deprimerande där som alla andra gånger jag åkt dit. Har en verklig aversion för det där stället. Det känns som att rulla in i en Ingamar-Bergman-psykos. Mörkt och deprimerande. Som tur var avhandlades besöket rätt snabbt och jag fick återvända till mer uppiggande platser.
Just nu hör jag ljuv musik - grannen packar sina flyttlådor. Det oljudet står jag gladeligen ut med eftersom det finns ett slut på det hela. Dock har grannens lillbjäbbo till hund fått tuppjuck och bjäbbar i tid och otid. Kanske har den känt på sig mina tankar om hur jag ska få tyst på den och att den därför är lika glad som jag över att komma härifrån? Vem vet.
