zabo

Satt och såg på någon form av "nannyprogram" tidigare idag. Föräldrarna hade ett fasligt sjå med att få barnen att vara sams och inte halvt ha ihjäl varandra. Det fick mig att minnas hur bråken mellan oss syskon kunde se ut då vi var små.

Farsan hade ett stående uttryck som löd: "Om inte toadörren hade funnits hade ni varit döda allihopa". Och det stämde verkligen. Minns att vi syskon kunde puckla på varandra rätt rejält mellan varven. Och det var alls icke ovanligt att blodvite uppstod.

Syster var nästan halvt omöjligt att reta till vansinne så där hade man inte så stor framgång. Hon själv var en desto större retsticka. Kan fortfarande minnas känslan av rent vansinne, så där att man nästan är beredd att slå en slägga i huvudet på sitt s.k syskon. (Helt ovanligt med förnekelse av alla former av släktskap var det inte heller) I dessa stunder kan man liksom lite grann sätta sig in i hur en psykopat lever och tänker.

Bror var desto lättare att reta. Med viss, eller ska vi säga STOR, risk för livet. Vid dessa tillfällen var toaletten med lås på dörren den enda tillflykten. Och enda räddningen, en barndoms krigsbunker eller skyddsrum. Barndomens toadörr har fått ta emot både en och två sparkar om vi säger så.

Tyvärr var min bror (och är fortfarande) av den tjuriga sorten. Väl inlåst på toaletten minns jag att man insåg sin andra belägenhet. Inlåst. Och en förbannad broder utanför. Som inte går därifrån. Vad göra? Kan säga att man varit tvungen att tillbringa många timmar där inne innan brodern efter ett långt tag ledsnande och gick. Fast det var det nog värt, jämfört med att bli slagen gul och blå. Och alla andra färger som finns på färgskalan. Man överlevde ju iallafall. Tills nästa gång….

Alldeles innan föräldrahemmet renoverades och toalettdörren byttes ut kunde man trycka på dörren och belönas av ett knastrande läte. Dörrkärnan var förmodligen pulveriserad av alla års sparkar och bankningar. Vid sådana tillfällen kan jag fundera över hur stor sannolikheten är att vi egentligen borde ha både det ena eller det andra handikappet. Jag menar - en gummiklubba slagen stenhårt i ett syskonhuvud. Borde det inte ge någon form av men? Eller kastade stenar, rappande pinnar eller kulor från slangbellor? Man skulle nog ha haft hjälm på sig dygnet runt då man var liten. Och då menar jag inte att det fanns risk för att ramla och slå huvudet. Nej, det fanns desto större faror i närheten. Syskon till exempel.

Forskning för framtiden - vill du att ditt barn ska överleva utan skador, lyten eller  andra men? Skaffa inga fler. =)