En banbrytande teori?
Visst är det märkligt ibland. Igår var det på håret att jag inte alls skulle gå ut, all lust hade bara försvunnit. Efter ett samtal från syrran som peppade till utgång blev jag kanske lite mer intresserad. Men när man väl är på plats har man hur kul som helst. Konstigt nog blir det oftast roligare ju mindre sugen man varit på att gå ut från början. Finns det någon teori om detta eller ska man dra igång en egen forskningsgrupp?
I vanlig ordning var jag designated driver och fick proppa bagaget fullt med en full bror. Don efter person... Detta upptäckte jag efter ett tag att det inte var så smart. En onykter person som åker bakvägen... Syrran fick förbarma sig och hoppa in i det fulla baksätet för att broder skulle få sitta fram och bli lite mindre åksjuk. Gamnacken hos bror var påtaglig och han sa inte många ord på vägen hem. Turligt nog fipplade han inte heller med stereon så där fick jag lugn och ro.
Dagen har således inte varit särdels aktiv. Har mest käkat chips och kollat på tv. Maken fixade en film och vi såg på Avatar. En riktigt bra film faktiskt, även fast jag var skeptisk innan. Men den får fullt godkänt. Nu kanske jag också kan hänga med i fikarumssnacket om denna film. Alla verkar ha sett den innan utom jag. Men inte längre.
Nu ska jag gå och lägga mig och försöka somna före 03.00 i natt. Det brukar inte gå så bra att somna tidigt när man varit uppe länge dagen innan och dessutom sovit alltför länge på morgonen...
