zabo

Den äckligaste sjukan av dem alla verkar ha gett med sig för denna gång. Jag hatar verkligen att må illa, finns ingen värre sjuka i hela uppslagsboken. Det är på den nivån att jag heller är dyngförkyld 13 veckor i sträck än ett dygn med illamående. Typ.

Mina kära kollegor verkade tro att det mer handlade om överdosering av mina vanligaste laster såsom för mycket Trocadero, Piggelin eller päronmer. Jag är snarare av uppfattningen att det handlade om ett allt för bristfälligt intag av ovanstående substanser och att det i förlängningen lett till förminskat immunförsvar. Jag snuddade vid tanken att Trocca infört intravenöst i blodet skulle råda bot på sjukan. Som tur var avvek det hiskeliga illamåendet helt av sig själv, utan suspekta huskurer. Troccan intas nu på normalt, oralt sätt istället. Då ska väl krafterna återvända!

Solen skiner ute idag och det kanske lämpar sig för en liten promenad. Maken yr runt i bakgrunden och är snudd på okontaktbar. På makens agenda står för tillfället ett nytt skoterköp. Undertecknad har tvingats lyssna på långa haranger om nyare skotrars förträfflighet och den nuvarandes brister. På makens stämma skulle man nästan kunna tro att det handlar om ett livsavgörande beslut vilken skoter man köper. I och för sig var maken något mer informativ denna gång. Han delgav mig iallafall informationen om att han tänker köpa en ny skoter. Så var inte fallet med den förra som hux flux stod hemma på gården, inköpt och klar. Maken ansåg inte att jag var i behov av den informationen då =)

I och för sig är jag relativt obrydd om vilka maskiner maken införskaffar sig. Men det är ju trevligt att bli informerad i alla fall. Makens maskinpark är en angelägenhet enbart för honom. Själv har jag inte så stora krav egentligen. Grejerna ska starta och de ska gå tills man stänger av dem. Ungefär så. Maken har dessvärre en hel lunta med andra krav som jag inte ens vill sätta mig in i. "Köp" säger jag bara, det är enklast så. Maken blir glad och jag slipper all info om hästkrafter, vridmoment och allt vad det kan innebära. En win-win helt enkelt.

Blev en stund i solen idag också och årets första skotertur! Även fast den inte blev så lång, upp på berget en sväng. Hann få lite sol i ansiktet och grilla en hamburgare innan fötterna ingått i den totala istiden. Det såg liksom lite varmare ut än vad det verkligen var. Hoppas på bättre skoter- och grillväder framöver!

Ikväll försöker jag motarbeta makens krav på val av TV-program. Jag brukar upplysa honom om att han är miljöskadad eftersom han gillar att lyssna på dansband, se på skidor och Melodifestivalen. Sånt där som kan få en att på allvar överväga skilsmässa.

Svärmors inflytande över makens tvivelaktiga intressen har skapat mer skada än vad Tjernobyl någonsin kan beskyllas för..... Att de undvek att käka svamp med becerell (eller vad det heter) i när de var små har gjort föga nytta..

Dansband klarar jag över huvudtaget inte av. Alls. Tar hellre livet av mig. Och ändå envisas maken med att ha någon "rivig" gammal slagdängelåt med the danceband from hell som ringsignal på mobilen. Jag vill slita av mig öronen varje gång det ringer på hans mobil. Och slå honom på käften för att sudda bort hans hånflin. Fast det brukar jag inte göra, varken det ena eller det andra. Kanske att jag håller för öronen. Men det är väl lite Freud över det hela. Som tur är mitt Jag starkare än mitt Undermedvetna/Överjag..... (hur det nu var med den där teorin…)

Skidor går som tur är bara under väldigt suspekta tider på TV, så det brukar man för det allra mesta slippa. Melodifestivalen var tidigare en helvetskväll på året som man med ganska god chans klarade av att slippa undan. Men nu envisas de med att sända skiten typ dygnet runt under halva året. Känns det som iallafall. Risken att man måste se något av det hela är överhängande. Och ännu större under en s.k. finalkväll. Blä! Mitt förslag att maken kunde se skiten med byns övriga pensionärer föll inte i god jord. Får se om jag överlever kvällen.....

Som jag fruktat gick det åt helvete med hockeyn..... Maken blev som väntat svart i ögonen och molteg under stora delar av kvällen. I vissa stunder kunde han utbryta i förvirrade monologer om glipande försvar, taskigt coachning och liknande. Jag förstod ganska snart att det inte var lönt att svara på dessa monologer. Han befann sig i en egen värld, där jag inte hade tillträde. Inget VIP-kort i världen skulle kunna ta mig förbi den dörrvakten. När jag framkastade ett ogenomtänkt förslag, att han kanske skulle sluta se på hockey, fick jag en mörk blick. Icke! Det skulle aldrig kunna komma ifråga. Varför inte? frågade jag. Om det ändå bara gör dig förbannad? Jag fick inget svar.....

Spenderade en trevlig eftermiddag i sällskap med svägerskan och hennes son igår. Hade tur och prickade in besöket på en av svägerskans bakdagar! Mmm, nybakade tekakor till fika, inte helt illa. Lillpojken uppvisade en del jämlika tendenser då han verkade vara mycket nyfiken på brödbaket. Helst ville han ner med småfingrarna i degen och knåda runt lite också.  Och han blev skitsur då han inte fick titta på när de skulle in i ugnen. Ibland är det tufft att vara liten, då behöver man någon vuxen som kan lyfta upp en så man ser.

Vi lyckades fånga denne sköna lirare i ett videoklipp igår också. Efter ett bad hade pojken full fart runt i lägenheten och skrattade gott. När svågern spelade musik stod pojken och dansade glatt. Jag och svägerskan kunde inte motstå att sjunga den där sången, (kommer inte ihåg vad den heter) den om att det är skönt att vara naken. Vad jag skrattade då lillpojken skakade på sin lilla rumpa i takt med musiken! Tur att det finns inspelat nu =)

En mycket trevlig eftermiddag, tack svägerskan för go´fika och trevligt sällskap!

Hörde på radion idag att det framkommit i en polismans blogg att vuxna karlar beter sig som småbarn. På bloggen hade polismannen beskrivit hur han och hans kollegor "ollat" en polisbil som senare skulle användas av två kvinnliga poliser.

Det får ju en att undra hur fan det står till i huvudet på vuxna karlar? Som genomgått en universitetsutbildning, där det ska avhandlas etik och jämställdhet. Och sen tycker man att det är ett kul skämt att "olla" kvinnliga kollegors bilar. Hur fan tänker man då? På vilket sätt är det ens tänkt att det ska vara roligt? Vuxna karlar som beter sig som småbarn, det tror jag att vi sett nog av.

Dessutom i ett land som vi i flera år levt på att vi är mest jämställda. My ass. Allt är ju relativt, även fast vi tidigare låg i topp betyder det inte på något som helst vis att det faktiskt är bra. Än sorgligare är att vi nu ligger på 4:e plats i världen. Way to go..... Men visst, vi kan slå oss för bröstet när kvinnor tjänar 80% av mäns löner, att kvinnor fortfarande år 2010 diskrimineras för att de har förmågan att föda barn etc.

Men vi ska inte bara sitta och peka finger på männen och antyda att allt är deras fel. Vi kvinnor deltar i detta precis lika mycket genom att vi snor åt oss 80 % av föräldradagarna, vi uppfostrar också pojkar och flickor olika, vi inordnar oss i den könsroll som givits oss sedan födseln.

Så visst kan vi förändra. Vi måste bara finna vilja till det först. Jag vill - vill du?

Var ute och lästa på en del bloggar och fastnade för en text om drömmande trafikanter. Då kunde jag inte låta bli att tänka på sommar i vår lilla by och vad det brukar betyda. Sommar där jag bor betyder hjordar av turister. Alltså många. Massor. Ja ni fattar.

De flesta av dessa turister kommer i bilar. Gärna med husvagn bakom i storleksmodell blåval. En hel del husbilar dyker det också upp. De flesta sätter kurs mot campingen ute vid havet och håller sig där tills det är dags att åka hem. Denna grupp av turister är lätta att tolerera och ett trevligt tillskott till sommarbilden.

Men så finns det ytterligare en kategori av turister. De där som verkar ha myror i brallan, som inte kan stanna på ett ställe mer än några minuter. De som tillbringar hela sin semester i bilen, på vägen. Dessa turister brukar också lämna allt vad trafikvett heter bakom sig. Med devisen "på landet kan ingen höra dig tuta" kör de vidare med resan som målet, inte destinationen.

Tyvärr ser vägarna ut som de gör här. Smala, slingriga och rätt gropiga på sina ställen. Turisterna är ofta ofantligt rädda om sina bilar och husvagnar. Vilket också säger något om dem då de trots detta väljer att åka hit av alla ställen….  Därför är det ett brott mot en naturlag att köra fortare än 40 km/h på en 70-väg. Eller på 90-väg, välj själva. Fortare går det iallafall inte. Självklart ska alla vyer beundras på vägen, vare sig det är ett kalhygge eller en soptipp. Allt har kulturellt värde då turister befinner sig "på landet".

Dessutom är få av våra vägar utrustade med en vit mittlinje, utan har bara sidolinjer. Låt mig beskriva vad det betyder i turisternas väg: Köra precis mitt i vägen. Jag vet inte om de tror att det är enkelriktat eller vad. Men det är stört omöjligt att köra om. Och jag blinkar inte med helljuset för att hälsa dem välkomna. Vilket de verkar tro och vinkar så glatt.

Låt oss för utbildnings skull genomgå några enkla trafikregler för er kommande turister. I all välmening.

Om det står 70 på skylten betyder det att ni ska köra 70. Inte att ni ska ta 70 minus er egen ålder och att resultatet är hastighetsbegränsningen. Eller någon annan matematisk formel. 70 gäller. Sjua nolla.

Passerade ni avfarten ni skulle svängt in på? Tips från coachen, försök inte backa runt en kurva. Även fast det "bara" är 200 meter. Kan uppstå otrevliga situationer då ”byfolk”, som faktiskt kör 70, kommer runt kurvan. Så här gäller samma regler som överallt annars. Hitta lämpligt ställe att vända på. Och då menar jag inte att du ska försöka backa in husvagnen på åkern. Tro mig, det kommer inte att fungera. Och ja, bonden på gården har andra saker för sig än att dra upp tvåtonshusvagnar ur diken.

Har du kartan framme när du kör? Bra, lämna den till din medpassagerare. Om nämnda medpassagerare är läskunnig. Försök inte läsa kartan samtidigt som du kör. Det funkar inte i Stockholm och det fungerar inte här. Och när du kommer till en korsning - välj ett håll att svänga åt. Svårare än så är det inte. Även fast ni tycker att ni har all tid i världen till att stå mitt i korsningen och studera kartan, så har inte alla andra det. Stämningen kan bli något hätsk om ni står kvar längre än 5 minuter. För visst har vi överseende med viss förvirring. Men någonstans tar tålamodet slut. Move on.

Är ni ute med er tvåtonshusvagn och ser en pittoresk liten grusväg? Använd den inte. För er egen skull. Den må se gullig och idyllisk ut, men jag lovar, den är inget för husvagnar. Kanske om du har en modell liknande skogsarbetarnas kojor. Samt att du drar den med en monstertruck. Annars - avstå. Du kommer att ångra dig.

En kort lektion i bil- och husvagnskörande i vår lilla by. Om du lyssnat är du välkommen. Om inte - Göteborg verkar ju vara en trevlig stad? Kanske skulle prova på det istället?

Satt och såg på någon form av "nannyprogram" tidigare idag. Föräldrarna hade ett fasligt sjå med att få barnen att vara sams och inte halvt ha ihjäl varandra. Det fick mig att minnas hur bråken mellan oss syskon kunde se ut då vi var små.

Farsan hade ett stående uttryck som löd: "Om inte toadörren hade funnits hade ni varit döda allihopa". Och det stämde verkligen. Minns att vi syskon kunde puckla på varandra rätt rejält mellan varven. Och det var alls icke ovanligt att blodvite uppstod.

Syster var nästan halvt omöjligt att reta till vansinne så där hade man inte så stor framgång. Hon själv var en desto större retsticka. Kan fortfarande minnas känslan av rent vansinne, så där att man nästan är beredd att slå en slägga i huvudet på sitt s.k syskon. (Helt ovanligt med förnekelse av alla former av släktskap var det inte heller) I dessa stunder kan man liksom lite grann sätta sig in i hur en psykopat lever och tänker.

Bror var desto lättare att reta. Med viss, eller ska vi säga STOR, risk för livet. Vid dessa tillfällen var toaletten med lås på dörren den enda tillflykten. Och enda räddningen, en barndoms krigsbunker eller skyddsrum. Barndomens toadörr har fått ta emot både en och två sparkar om vi säger så.

Tyvärr var min bror (och är fortfarande) av den tjuriga sorten. Väl inlåst på toaletten minns jag att man insåg sin andra belägenhet. Inlåst. Och en förbannad broder utanför. Som inte går därifrån. Vad göra? Kan säga att man varit tvungen att tillbringa många timmar där inne innan brodern efter ett långt tag ledsnande och gick. Fast det var det nog värt, jämfört med att bli slagen gul och blå. Och alla andra färger som finns på färgskalan. Man överlevde ju iallafall. Tills nästa gång….

Alldeles innan föräldrahemmet renoverades och toalettdörren byttes ut kunde man trycka på dörren och belönas av ett knastrande läte. Dörrkärnan var förmodligen pulveriserad av alla års sparkar och bankningar. Vid sådana tillfällen kan jag fundera över hur stor sannolikheten är att vi egentligen borde ha både det ena eller det andra handikappet. Jag menar - en gummiklubba slagen stenhårt i ett syskonhuvud. Borde det inte ge någon form av men? Eller kastade stenar, rappande pinnar eller kulor från slangbellor? Man skulle nog ha haft hjälm på sig dygnet runt då man var liten. Och då menar jag inte att det fanns risk för att ramla och slå huvudet. Nej, det fanns desto större faror i närheten. Syskon till exempel.

Forskning för framtiden - vill du att ditt barn ska överleva utan skador, lyten eller  andra men? Skaffa inga fler. =)

Den fantastiska frun slår till igen - idag har jag diskat. *golfapplåder* Och för att toppa det hela har jag också vikt tvätt. Nu har jag gjort bort mina husmoderssysslor för hela mars månad. Och på den internationella kvinnodagen av alla dagar. Det kom jag på nu. *fnys* Inte så feministiskt va? Fast å andra sidan kan man se det som att jag gör det idag eftersom jag inte gör det så många andra dagar på året. Allt handlar väl om hur man definierar saker =)

Funderar över om vädret inte ska bestämma sig snart hur det ska ha det. För ca en vecka sedan var det 15 minusgrader, idag typ 5 plus. Hur kan det svänga så mycket på bara en vecka? Nåja, solen skiner ju idag så man får väl nöja sig någon gång. Fastän man vet att det kommer att frysa på och bli halt istället för att asfalten tinar fram. Usch, låter verkligen som en gammal skinntorr pensionär. En kollega har redan delat in mig i det facket eftersom jag tittar på TV-program som "Halv åtta hos mig" och "Let´s dance". Samt att jag har en liten tanthund och en katt. Fast nämnda kollega har vissa DAMP-drag så jag skulle inte lita allt för mycket på vad hon säger...... För man kan inte vara pensionär om man äter chips och dricker Coca-Cola till frukost. Så det så.

Tror att jag har lyckats komma till någon slags varannan dags rutin just nu. Varannan dag aktiviteter och varannan dag trött och ligga i soffan. Fast i och för sig är det bättre än tidigare så man får väl vara nöjd med det lilla. Var och solade i en snödriva igår i det underbara vädret tillsammans med några kompisar. Avkommorna från nämnda kompisar hade en heldag i solen med skoteråkning, snowracer och liknande.

Lille systersonen kom med bedjande hundögon och bad om draghjälp på snowracern. Han har verkligen lärt sig vilka det är lönt att fråga =) Bror fick agera draghund och sprang fram och tillbaka i djupsnön. Ett tillfälle för "motter" att sola ansiktet lite istället =) Svägerskans son är också en lite märklig prick. En av kompisarna har en hund, stolek el giganto. Det roligaste den lille sonen vet är när hundjätten skäller. Ja, det är knäppt. De allra flesta barn blir ganska rädda bara över åsynen av en sådan gigant till hund. Och nästan livrädda om han skulle skälla. Men inte svägerskans son inte. Han skrattade så han riktigt kinknade. Helst av allt skulle han sitta på hundens rygg och borra in nävarna i pälsen. Han kommer nog att bli en riktig hundälskare den pojken. Till sin mors förtret =)

Eftersom det nyaste tillskottet i samlingen räknade ganska precis 6 veckor kom samtalet in på det helt oundvikliga vid kvinnors sammankomster: Den Stora Förlossningen. Förmodligen intressant om man själv deltagit i en men minde intressant att surra om slemproppar (nä, inte deras karlar, utan tydligen något grejs som hör ihop med att vattnet går) värkar etc. Visst är det märkligt att detta ämne absolut inte går att undvika bland kvinnor som har barn under 3 år? Måste vara en naturlag...

Eftersom solen inte lyser idag kan jag nog med gott samvete lägga mig på soffan och fortsätta plöja igenom bokhögen som en kär kollega lånat mig. Ett glas Trocadero och lite chips förgyller lässtunden. Får se om svägerskan och "svägerskebarnet" (vad säger man egentligen?) rullar förbi för ett besök senare.

Trött idag efter gårdagens fullspäckade schema..... Avslutade dagen hemma hos kusin som vänligt nog bjöd på middag. Perfekt under gränsänkeveckan, då inte mycket mat blir lagat i detta hem. Vi hade tänkt att vi skulle se på film men var tvungen att prova på kusinens omtalade Wii. Jag skulle inte beteckna mig som någon TV-spelsfantast direkt. Men prova måste man ju och kusinen utlovade att det skulle vara riktigt kul. Och det kan jag säga att det var =) Började med att spela bowling, vilket undertecknad tog hem seger med lätthet. Jag tror att det beror på att in spelkaraktär hette Rolf, ett rustikt och rejält namn. Rolf blev mitt alter ego för kvällen.

Tyvärr visade det sig att Rolf inte var riktigt lika bra på pingis. Där fick Rolf bita i gräset och stå ut med en förnedrande förlust mot en rosaklädd varelse. Jag skyller på att Rolf hade glasögon, han har inte med i svängarna....... Men måste säga att det svingades hårt med dessa knepiga kontroller som hör till spelet.

Tredje spelet blev fäktning. Nu spottade Rolf upp sig lite och blev en potentiell dödskrigare. Aggressiviteten flödade och den rosaklädde fick ordentligt med spö. Metaforiskt och bokstavligt. Garvade så att jag trodde att vi skulle dö, att ett TV-spel kan locka fram sådan önskan att döda motståndaren förvånar mig en smula. Märkligt nog upptäckte vi båda att vi liksom fäktade oss närmare och närmare TV:n, ungefär som att man skulle få in en bättre träff ju närmare TV: man stod? Tror inte att det fungerar så.... Men skrattade gjorde vi och jag har riktigt ont i "fäktarmen" idag efter detta.

Tyvärr fick Rolf lida det största nederlaget efter att vi spelat golf. 20 slag över par på 9-håls golfbana är inget vidare betyg till Rolf... Å andra sidan är det ju ett positivt drag att Rolf inte briljerade i något så blått som moderatbandy. Rosa varelsen vann förståss stort. *fnys* Fast i och för sig hade rosa varelsen erfarenhet av nämnda moderatsport tidigare så det måste räknas som lite fusk. Vilket också är moderatlikt så allt var i sin ordning.

Kul var det iallafall, tack kusin för en trevlig kväll! Det verkar som att kvinnor har det bäst utan karlar =)

Känns som att det varit en otroligt lång dag idag. Är trött i huvudet och i kroppen, inget bra läge. Har nog svårt att formulera någon vettig tanke just nu så jag ska bespara er ifrån det. Hoppas på en comeback imorgon med ny energi, God knows I need it.....

Kunde inte låta bli att skratta åt min käre make igår. Kan villigt erkänna att hushållsfördelningen inte är den allra mest jämställda i vårt gemensamma hem. För att vara exakt så sköter min man all matlagning, handling, tvättning, städning, fotmassage etc. Och framför allt all diskning. Igår hade jag för en gångs skull faktiskt diskat. Mest för att min syster skulle komma på besök så jag gatt ju ordna till det lite på torpet.

Min fantastiska man utbrister då han kommer hem " Men vad snäll du är älskling som har diskat". Jag höll med honom om att han måste ha en fantastisk fru som diskar hela 1 (en) gång i månaden eller liknande. Hur fantastisk är en man på en skala om man uppskattar en sån sak? Och jag blev helt övertygad om att min man är en fantasivarelse, en "Mållgan" (han som inte finns på riktigt) då han i sängen utbrister: "Men det värsta är ju att jag inte får dammsuga innan du klivit upp imorgon". Seriöst, en man som tycker att det är ett problem att han inte FÅR dammsuga på morgonen? He can´t be for real... bara en önskedröm, en dimma.

Finns han verkligen på riktigt, min "Mållgan"? Jag hoppas det. Annars har jag inbillat mig under gaaanska lång tid och det vore ju inte riktigt sunt, eller hur? Letar efter den berömda haken, men har hittills inte upptäckt någon. Får bara vara nöjd och glädjas åt min fantastiska "Mållgan" som är det bästa jag har. Och som jag förhoppningsvis får behålla tills dess att han inser att en del faktiskt har fruar som diskar mer än en gång i månaden. Men jag hoppas att det dröjer =)

Sitter och dricker Trocadero, min största last här i livet, och gläds över goda vänner. Fick ett fint kort med posten idag med en hälsning från en kär vän. Blev väldigt glad över detta och blev påmind om hur mycket vänner faktiskt betyder i livet. Det behövs sällan särskilt mycket för att glädja någon. Ett ord, en vänlig gest eller någon tecken på omtanke. Funderar över varför de flesta av oss nästan glömmer bort detta? Är vi verkligen så självupptagna att vi inte hinner med detta? "Jag gör det imorgon", hur många av oss känner inte igen detta? Jag själv är först att räcka upp handen. Ska försöka vara bättre på att på små vis uppmärksamma dem i min närhet och påminna dem om att de är viktiga.

Gläds också över mina kära kollegor som alltid gör vardagen lite lättare. Och min familj och min fantastiske lille systerson. Nämnde systerson har idag visat mig hur man startar en skoter, sätter på sig hjälmen och kör. Och viktigast av allt, hur man stänger av den =) Han har också visat ut var pallgafflarna sitter på traktorn och hur man bygger tågbana. Viktiga kunskaper för en tvååring. Och fantastiskt för en "motter" att få lära sig =)

Vissa dagar är bara som gjorda för att få lite perspektiv på saker och ting. Idag har varit en bra dag, tar med mig den in i morgondagen och hoppas att det fortsätter.

Har fått mycket flash backs idag av att se på olika program =) Såg på något snickarprogram och kunde inte låta bli att minnas när jag var tillsammans med farfar i snickarboan då jag var liten. Mycket kreativa saker har kommit av dessa stunder i snickarboan =) Min första massproduktion måste ha skett då jag var runt 7 år gammal. Jag skapade små tomtar av trä som kläddes med röda kläder, skägg klistrades på och ögon ritades. Minns att det var särskilt knepigt att limma på kläderna, hade bara farfars trälim som klibbade på allting. Tror att tomten mest fick batikliknande kläder med limklumpar på.

Roligast med farfar var att han alltid hade fullt förtroende för att man skulle klara av saker och ting. Idag kan jag fundera över om han verkligen inte hade en skruv lös som lät en 7-åring köra bandsågen ensam.... Men fantastiskt roligt var det! Snickrade ihop ett och annat blomställ också som alla vuxna oooade och aaade över. Om det varit en audition skulle de fått rollen direkt. Jag fattade aldrig att mina kreationer var annat än högt skattade i vuxenvärlden. Hade nog någon flyktig tanke över att massproducera dessa blomställ också. Vilken tur att jag ledsnade på vägen, annars kunde det blivit en veritabel inredningskatastrof hemma. För naturligtvis propsade man på att ens verk skulle stå synligt till, till allas beskådan.

Min farfar var tokig på många sätt och vis. Minns att han hade oss att hoppa i höet ute i ladugården. Vi hoppade från den övre våningen ner till den undre. Detta fungerade något så väl så länge det fanns hyfsat med hö i den nedre våningen. Farfar stod överst och räknade in oss. På "tre" skulle man ta språnget ut och hoppa. Sista gången jag minns av detta hoppande ramlade jag utanför höet och slog huvudet i en bjälke. Vilket resulterade i hjärnskakning och färd till akuten. Kommer ihåg att jag svimmade i farsans gamla vita buss. Men inte så mycket mer.

Jag kommer ihåg att det enda farfar någonsin sa åt oss att akta oss för var "dyngkasan". (Bassängen där man slänger ut all koskit) Jag förstod aldrig varför just dyngkasan var farlig, då varken traktorn, "lobryggan" eller bandsågen var det. Men akta oss skulle vi och vi löd. Förstår inte än i dag varför det var farligt. Kanske för att man eventuellt skulle kunna drunkna där i bassängen? Huga, måste finnas bättre sätt att dö på än att drunkna i koskit.. Trots att jag gillar kossor....

Farmor har också kvar en massa gamla filmer som farfar spelat in av oss. Han var en ivrig amatörfilmare och regisserade alla filmer med militärisk precision. Minns att vi var uppe på berget och farfar berättade hur vi skulle gå och sjunga samtidigt, sitta i ett träd och läsa upp något på kommando etc. Det roligaste av allt var att se alla "bloopers", där man inte lyckas få till det riktigt. "Farfar, vad var det jag skulle säga?" Inget klipptes bort. Vilken nostalgi att se det.

Farfar var en härlig människa. Kan se honom framför mig i köket hemma hos farmor och farfar, rökandes sina Commerce (eller vad de hette) utan filter. Dricker kaffe på fat med en sockerbit i munnen. Jag kommer ihåg att jag prompt också skulle dricka kaffe på fat, precis som farfar. Och självklart fick jag göra det, trots att det blev söligt och blött. "Den duken kan vi tvätta" sa farmor och svepte undan den och lade på en ny. Trots att jag inte sölat färdigt. Men vad gjorde väl det? Till slut fick jag ändå till det ganska bra och farfar var stolt. "De ha ja lärt ´na" sa han bara. Och log.

Minns mycket av roliga upptåg hos min barndoms farmor och farfar. Kommer bland annat ihåg att vi brukade be farmor att ta ut löständerna så att vi kunde få leka med dem. Farmor var naturligtvis inte så uppmuntrad av denna tanke. Kommer ihåg att farfar istället tog ut sina, men det var inte samma sak. Just då ville vi ju leka med farmors tänder. Eller så bad vi att få klippa farfars ögonbryn. Han såg verkligen ut som en gammal uggla och så kunde det inte vara tyckte vi. Klart att vi fick klippa, det gick så bra så. Jag tyckte också om att kamma farfars hår. Alldeles vitt var det och spikrakt. Lite vatten på kammen så blev det helt perfekt. "Vill du se dig i spegeln nu farfar" Och visst ville han det. "Du e en dukti jänta du" svarade han. Vad nöjd man blev.

Kommer också ihåg att farfar åt en slags halstabletter som var bruna och blanka som han brukade bjuda på. Farmor år sömntabletter ibland och jag minns att dessa sömntabletter såg exakt likadana ut som farfars halstabletter. Så jag satte i mig ett par stycken av sömntabletterna. Smakade inget vidare så jag sa till farmor att hon inte hade lika goda halstabletter som farfar. Och ja, vi åkte till akuten igen....

Vi var på akuten väldigt mycket under en kortare period. Idag kan jag fundera över om det inte borde ha varit så att någon skulle ha reagerat eller så. Under två veckor tror jag medlemmarna ur familjen var där fem gånger. Farsan fick ett avslaget krattskaft rakt in i handen, jag fick hjärnskakning och åt sömntabletter, syrran trillade med huvudet före in i en skopa och brorsan och kusinen hade slickat på penslar med terpentin. Farfar, lugn som han var, föreslog helt enkelt att vi skulle flytta till närmaste stad för att få nära till akuten. Pragmatisk man, javisst.

Det finns visst mycket i barndomens arkiv som kommer upp lite nu och då. Måste skriva ner det när jag kommer ihåg det, den som orkar får väl läsa.

Såg på programmet "Landet Brunsås", tror det var på tvåan. Det handlade om att ett barn måste äta samma sak 14 gånger innan de "känner igen" det. Ett experiment gick ut på att en av programledarnas son skulle äta lever 14 gånger. Det fick mig att minas saker man inte tyckte om att äta när man var liten.

Jag minns bland annat att det var snudd på dödssynd att lämna mat på tallriken då vi åt hemma hos mormor, vare sig det var gott eller äckligt. Själv hade jag enormt svårt för kroppkakor, tror att det hade något med konsistensen att göra. Har aldrig ätit kroppkakor sedan jag blev vuxen. Tror inte heller att någon skulle kunna erbjuda mig tillräckligt mycket pengar för att jag skulle göra det heller. Jag har ett tydligt minne av att vi alla kusiner sitter runt bordet och stirrar ner i tallrikarna med de förhatliga kroppkakorna. Kommer fortfarande ihåg känslan av kväljningar och illamående. Jag kallsvettades och fick nästan panik över tanken att jag var tvungen att äta upp allting. För det var regeln. Innan dess fick man inte gå ifrån bordet, det kvittade om du satt där mest hela kvällen.

Räddningen kom då min kusin, som troligen tyckte att det, om möjligt, var ännu äckligare. Han kräktes helt enkelt, rätt ner i tallriken. Eller var det på väggen? Hur som helst så slapp vi äta mer den middagen. Måste ha varit enda gången det lämnades mat på tallrikarna vid en middag hos mormor.

När jag tänker efter förekommer de allra flesta av hemska matminnen just vid middagar hos mormor. Jag tyckte att salt sill var en ganska okej maträtt, bara man fick löksås till. Dock tyckte jag att det var lite läskigt med alla små ben som ändå fanns kvar efter rensning av fisken. Fast ännu värre tyckte nog min syster och kusin om detta. De satt i många timmar och plockade bort benen. "Man blir stark av att äta ben" var mormors vanliga svar innan hon krafsade ihop allt på tallriken till en hög som skulle ätas upp. Där försvann en lång tids benseparerande till en enda hög.

Absolut enda gången jag minns att vi barn åt annan mat var då det serverades bruna bönor. Då fick vi alltid makaroner och korv. Jag kan än idag inte riktigt förstå varför just bruna bönor inte ansågs vara barnmat. Det fanns en hel del annat som jag hellre sett hade funnits på den listan. Ärtsoppa t.ex. Jag tror att jag hade haft mindre problem att pressa ner bruna bönor än kroppkakor faktiskt. Men det var underligt, sånt som inte går att förstå.

Jag minns med fasa de laxkotletter som tillagades i ugnen. Laxkotletter i sig är riktigt gott och jag äter det gärna idag. Men de går över gränsen för att passera inom ramen för gott då de vistats mer än 30 minuter i ugnen. Och hos mormor var ca 1 ½ timme den korrekta uppfattningen om hur länge laxkotletter bör tillagas i ugnen. En julafton smög min kusin fram och stängde av ugnen för att försöka rädda någon som helst smak på de stackars kotletterna. Tyvärr upptäckte mormor tilltaget och slog på ugnen igen... Torr lax ännu en gång, ingen kulinarisk upplevelse om vi säger så.....

Å andra sidan var det raka motsatsen då vi var hos farmor. Minsta lilla rynkning på en näsa så satte farmor på makaronpannan. Fram med korv eller hemmagjorda köttbullar. Där skulle inget tvingas ner, nej då. Farfar föregick med dåligt exempel och lämnade alltid, ALLTID minst en halv pära på tallriken. ("Pära" = potatis) Bara för att. I och för sig tycker jag nu, som vuxen, att det var smått överdrivet också hos farmor, fast åt andra hållet. Nog kunde vi äta lasagne, även fast vi just då hellre ville ha makaroner. Vi skulle inte ha dött av det och vi skulle förmodligen ha tyckt att det var gott. Men så var det hos farmor, barnbarnen måste alltid få som de ville.

Hemma var nog den mest normala matkulturen som jag tror de flesta håller sig till. Morsan tvingade aldrig oss att äta upp sådant som verkligen fick oss att kväljas. Hon hade en enkel men benhård regel. Man måste inte tycka om allt men man måste smaka innan man säger något om det. Känns som att det var en sund regel.

Morsan försökte nog sitt bästa att vi skulle äta sunt och varierat. Tyvärr blev många av hennes planer förstörda av vårt sockermonster till far. Kommer fortfarande ihåg att om man blev godissugen kunde man leta i farsans arbetarbyxor. Där hittade man alltid en seg, sockrad godis i form av en gubbe. Minns att de hette "Laban", tror inte att de finns längre. (nu förstår jag inte hur man kunde äta dem, de var i princip gjorda av socker och lite färgämne, inget annat) Det var nästan som en liten skattkista där i hans arbetarbyxor. Hade man riktigt tur kunde man hitta "Wherters original" (vet inte hur det stavas), ni vet de där hårda kolorna som räckte länge, länge i en barnmun.

Inte så konstigt att farsan senare i livet fick diabetes... Han är fortfarande ett sockermonster, det lär han alltid förbli. Kommer ihåg i början då han nyss fått reda på det. Han kom hem med någon sockerfri kola som var rosa eller gul. Minns att de smakade skitäckligt och att jag funderade över varför han över huvudtaget åt dem. Konstigt nog fiskade man snart upp dem ur hans arbetarbyxor och åt dem med. I brist på annat liksom.

Det kanske var så att när man ätit dem 14 gånger så började man tycka om dem? Kanske funkade ändå....