zabo

Såg idag att man måste ta av vinterdäcken senast den 15 april. Kontrollerar dagens datum som är 31 mars. Alltså ska däcken av om två veckor. Kollar ut genom fönstret och tittar på vägen. Vägen är vit. Ja med vissa bruna inslag då. Och riktigt kall, med en massa is på. Är det verkligen möjligt att det ska ha försvunnit om två veckor? Eller utgår de ifrån Stockholmsväder då de sätter en sådan tidsgräns? Fast i och för sig är ju risken inte speciellt stor att farbror polisen skulle stå och kontrollera just mina vinterdäck när jag åker ut. Sist jag såg dem i denna by var på midsommar. Så det kanske inte är någon panik.

Var och hämtade ut mitt nya körkort häromdagen. Tydligen så är körkort en så viktig handling att den absolut inte får lämnas ut på en närliggande post. Nej då, de får visst bara lämnas ut på ett specifikt ställe i hela kommunen. Trots mina påtalanden om det imbecilla i detta och rent ologiska var jag tvungen att bege mig till den "stad" jag knappt besök sedan jag slutade gymnasiet.

Och ja, det var lika deprimerande där som alla andra gånger jag åkt dit. Har en verklig aversion för det där stället. Det känns som att rulla in i en Ingamar-Bergman-psykos. Mörkt och deprimerande. Som tur var avhandlades besöket rätt snabbt och jag fick återvända till mer uppiggande platser.

Just nu hör jag ljuv musik - grannen packar sina flyttlådor. Det oljudet står jag gladeligen ut med eftersom det finns ett slut på det hela. Dock har grannens lillbjäbbo till hund fått tuppjuck och bjäbbar i tid och otid. Kanske har den känt på sig mina tankar om hur jag ska få tyst på den och att den därför är lika glad som jag över att komma härifrån? Vem vet.

Äntligen!! som Gert Fylking skulle ha skrikit. Äntligen, äntligen flyttar grannarna på övervåningen!! Tänk vad skönt det ska bli att få sova längre än till klockan 6 en lördagsmorgon. Att slippa höra grannen snarka på kvällen. Att slippa allt spring i trapphuset. Att bara få lugn och ro. Ljuva tystnad, you´re back!!

Firar detta med pannkakemiddag. Slår nog på stort med en Piggelin och Trocca ikväll också!! Halleluja.

Har spenderat en helg i stugan utan fungerande telefoner, el eller rinnande vatten. Skönt och avslappnande på ett märkligt vis. I vanliga fall kan jag inte gå utanför dörren utan att kontrollera att jag har mobilen med mig. Men i stugan är det mest skönt att inget sånt fungerar där. Ström går att få genom att använda elverket, till systersonens förtret. Då fungerade ju inte TV när det inte var påslaget…. Han väntade länge och väl på sin far, men inte för att han längtade. Nej eftersom fadern kunde ”laga” TV: n =)

Synd på vädret, har mest varit en vit dimma hela helgen och ingen sol =( Dock var det trevliga sällskapet en humörhöjare. Synd bara att de alltid var vakna så attans tidigt.....

Nu har jag packat upp alla saker så nu ska jag lägga mig på soffan och läsa i boken!

Idag verkar satans avkomma på övervåning fått tag på något extra starkt fultjack... Hur är det möjligt att så små varelser kan avge ett sådan jävla oväsen???? Jag fattar det bara inte. Önskar att någon snygg TV-snickare kunde komma och blåsa in fogskum i hela lägenheten ovanpå. Om det skulle råka befinna sig någon i lägenheten under tiden är jag inte så säker på att jag skulle lägga fingrarna emellan..... Så illa är det. Maken tycker att jag överdriver men det tycker inte jag. Han har för övrigt ett ständigt skotersurr i öronen så det är ju inte så konstigt att han inte hör....

Har surfat på Hemnet och Blocket och som vanligt utan resultat. Har dock hittat ett hus som förbryllar mig. Till synes ett halvruckligt hus, inte renoverat sen hedenhös, ingen utsikt, ingen skog och inget annat lull-lull heller. Och ändå ett överjävligt pris. Jag fattar inte? Har försökt anstränga mina små grå för att hitta någonting som över huvud taget skulle kunna motiverad det priset. Men icke.

Är det jag som är pantad eller har mäklaren rökt något olämpligt? Han kanske har samma langare som djävulsbarnen ovanpå.....

Hörde på nyheterna igår att Obama äntligen fått igenom sin omtalade sjukvårdsreform i USA. Grattis USA, nu kanske ni också kan börja kvala in till at vara ett demokratiskt land. För mig är det helt ofattbart att det rikaste landet i världen är så ofantligt dåligt på att ta handom sina egna medborgare. USA kommer i princip sist i alla s.k. välfärdsmätningar, trots deras gigantiska BNP. Hur fan är det möjligt?? Jo just det ja, de lägger ju 90 % av sin enorma statsbudget på krig.

USA ett av de länder som låser in störst del av sin befolkning i fängelse. Läste att USA har fler personer i fängelse än Kina. Kina som har 4 gånger så stor befolkning. Produktivt? Skulle inte tro det.... All forskning visar på att det inte lönar sig att låsa in människor på det sätt som USA gör. Men ingen president vågar gå emot detta för att de kan uppfattas som "soft on crimes". Ja det vore ju hemskt, att faktiskt upplysa folk om att det kostar dem mer pengar i slutändan. Men i och för sig så inriktar sig hela USA:s rättsystem på enbart hämnd. Man dömer fångar till dödsstraff för att de anhöriga till den mördade ska må lite bättre. Bäst återhämtar sig nog de anhöriga om de tittar på när den dömde dör. Billig terapi......

Men vad det gäller sjuförsäkringarna är de ändå allra knepigast. De har råd att se till att alla får sjukvård, men de har bara inte lust med det. För det vore ju socialism, och det är visst det värsta man kan utsättas för. ca 40 miljoner amerikaner står helt utan sjukförsäkring. Det är mer än 4 gånger Sveriges befolkning! De har enbart rätt till akut sjukvård. Alltså inte rätt till den vård de behöver. Även här gör USA en totalt kontraproduktiv beräkning. För i vilken matematisk hjärna som helst kan man ju räkna ut att friska människor bidrar mer än vad sjuka kan göra. Men inte i en amerikans hjärna tydligen.

Och det sjukaste av allt är alla människor som blir så hemskt upprörda över reformen! Hemska tanke om andra skulle få det lika bra som jag har det! Men jag tror att amerikanerna i grund och botten vet att deras egen ställning och personliga välfärd vilar på en grund byggd av sand. Därför är de så otroligt rädda om detta eftersom de vet att de kan bli av med det på ett ögonblick. Det räcker med arbetslöshet, at någon i familjen blir sjuk eller att en oförutsedd utgift kommer. Om man själv är otrygg finns ingen önskan om att dela med sig till andra. Då finns bara egoism och individualism.

Är det inte förjävla tragiskt?

Förhoppningsvis minskar maskinparken med ett fordon idag! Maken håller precis på och förevisar någon stackare den gamla skotern. Visst är det märkligt att nämnda skoter tidigare fått en hel hög med tillmälen över hur dålig den var. Men jag ser maken genom fönstret och kan nästan höra hur han prisar maskinens gudomlighet i lössnö. Vips blev det den bästa skotern på marknaden. Allt går att sälja - även gamla skotrar. =)

Annars har inte så mycket hänt under dagen. Plöjer igenom en deckarserie en kär vän lånat mig, så något har jag att göra. Solen sken under en period under dagen men det ser mörkt ut inför morgondagen... Får se hur helgen artar sig. Och dit är det ju bara fyra dagar till.. Vilken pensionär jag är! Pratar om vädret i helgen! Det är ju om hundra år! Shit, måste göra någon uppryckning, annars kommer jag att sluta på byns symöten och diskutera vilken varp som är bäst till vävning... (varp är ärligt talat det enda ord jag kan... Men tänk om det blir fler!! Huvva...)

Läste precis en artikel på Aftonbladet av Linda Skugge som handlade om att föräldrar curlar sina barn ekonomiskt. I vanliga fall har jag en väldigt ambivalent inställning till Linda Skugge. Vissa gånger kan jag verkligen tycka att det är fantastiskt med en kvinna som inte bryr sig ett skit om vad andra tycker. Andra gånger blir bilden omprövad då det faktiskt blir tydligt att ingen människa fungerar så. Alla människor bryr sig i grund och botten om vad andra tycker. Vare sig de erkänner det eller inte.

Hur som helst, åter till artikeln. Linda skriver om att föräldrar, i all välmening, curlar barnen ekonomiskt genom att bekosta barnens resa till självförverkligande istället för att upplysa dem om pengars värde. Jag kan inte annat än hålla med Linda i den frågan. Förmodligen framstår jag som en avundsjuk liten flicka som gärna skulle vilja att mina föräldrar betalade allt för mig. Men nej, det kan jag ärligt säga att jag inte tycker. Jag är faktiskt jävligt nöjd över att mina föräldrar låtit mig upptäcka värdet av att betala med pengar jag själv tjänat/sparat ihop. Det slår pappas kontokort vilken dag som helst. Faktiskt.

Jag tycker att det finns ett stort värde i att tidigt lära sig pengars värde. Att själv betala för sina egna nöjen och utgifter är en styrka. Linda har en feministisk touch på det hela också genom att hävda att en kvinna enbart kan vara jämställd med en man om hon inte är ekonomiskt beroende av honom. Och hon har en viktig poäng där. En mycket viktig poäng som många missar.

Jag möter också människor, eller framför allt kvinnor, som hävdar att de vill sina barn väl. Därför betalar de allting för dem. Trots att de fyllt 25, har fast jobb och tjänar mer än vad föräldrarna gör. Men på vilket sätt tycker föräldrarna att de gör barnen en tjänst? Vad händer den dag då mamsen och papsen inte står där med plånboken? Taskigt wake up call när ungen bränt alla pengar på allsköns skumma grejer som inte direkt betalar hyran. Och vad skapar de för ungar? Ungar som inte kan hålla reda på sin egen ekonomi, hur fan ska det gå då de väl bestämmer sig för att bli sambo, skaffa barn, köpa hus? Ska gamla mamma tulla på pensionen så att ungen kan betala räntan på sitt tremilleshus?

Eller ska de kanske ta och växa upp istället....?

Fortsätter på den inslagna pensionärsvägen genom att ägna kvällen till att se på Körslaget. Valet stod mellan det eller Millenniumserien. Dock var jag inte speciellt överväldigad av den första filmen. Så valet föll istället på Körslaget. Jag gör - som vanligt - det klassiska felet och läser böckerna först. Och sen förväntar mig att filmen ska vara exakt som boken. Alltså med de skådisar som jag fantiserat ihop i mitt huvud, att hela storyn ska finnas med i filmen etc.

Man borde ju relativt snabbt räkna ut att det förmodligen inte kommer att vara så i filmen... Men tyvärr - mongo som jag är - så tror jag någonstans det ändå. Och naturligtvis, jag blir lika besviken varje gång! Jag ska nog hålla mig ifrån att se filmer som jag läst boken till....

 Maken var på skoterturné i en by långväga ifrån. Fattas annat då den nya maskinen såklart måste köras. Helst dygnet runt om det gick. Och tänk - det pågår en skoterträff imorgon också! Vilken tur!! Eller inte.... Jag tänkte till en början att aversionsteorin skulle hålla måttet, men tyvärr, det föll rätt snabbt.

Har själv spenderat eftermiddagen hos syster yster och således en stund i solen. Systersonen var inte på något vidare humör idag. Tror han raderat ut hela sitt övriga ordförråd till förmån för "jag vill inte". Det var iallafall den mening som oftast kom upp under dagens samtal. Men även små solstrålar måste ju få vara tjuriga ibland =) Lyckades få lillpojken intresserad av ett snögubbebygge under en kort sekund. Men när hundskrället totalt demolerade snögubben falnade intresset snabbt. Hunden tyckte nog det var roligare. Annars var det mest traktorn som lockade. Att vara två år och precis veta vilken spak som höjer respektive sänker skopan är inte normalt......

Sitter och läser i lokaltidningen om en undersökning som gjorts bland länets brukare inom omsorgen. Undersökningen syftar till att klarlägga hur brukarna tycker att personalen sköter sig och rätten till självbestämmande. Kan inte annat än säga att jag blir förbannad av de uppgifter som framkommer.

I 25% av fallen knackar inte personalen innan de stiger in i brukarens lägenhet. Mellan 20 och 30 % av brukarna får inte själva bestämma vad de vill göra då de är lediga. Ca 30 % får inte bestämma vad de vill äta till middag. Det får mig att undra över om man anses ha ett mindre människovärde bara för att man är en brukare inom omsorgen? Även om jag skulle lida av en utvecklingsstörning måste jag väl ändå själv få bestämma vad jag vill äta till middag? Och även fast jag är 90 år borde jag väl ändå ha rätt att kräva att personalen visar så pass hänsyn att de knackar innan de kommer in i min privata lägenhet?

När går gränsen då människor slutar att agera efter normalt hyfs? För jag har relativt svårt att tro att samma person i sitt privata liv skulle stövla in till grannen utan att ringa på dörren. En bekant berättade för mig att hon känner en brukare som inte får lyssna på vilken musik hon vill. Eftersom personalen inte tycker om hennes musiksmak. Det får mig att undra vad personalen gör där? Är de där för att utföra sitt jobb, alltså tillgodose brukarens behov? Eller förvaras de där i väntan på ett bättre jobb och tillgodoser sina egna behov under tiden?

Efter flera arbetade år i vården vet jag mycket väl att mycket beror på stress, tids- och personalbrist m.m. Men jag vet också att det finns människor inom vården, precis som inom andra yrken, som inte har där att göra. Människor som till synes saknar en inre kompass över vad som är lämpligt eller inte. Människor som inte klarar av att ställa sig själv frågan "Hur skulle jag själv vilja ha det?". Med sunt förnuft kommer man långt. Men i avsaknad av sunt förnuft stannar man på det nedersta trappsteget, oförmögen att ta sig vidare. Och uppenbarligen finns det ett helt gäng stående på det nedersta trappsteget…….

Den äckligaste sjukan av dem alla verkar ha gett med sig för denna gång. Jag hatar verkligen att må illa, finns ingen värre sjuka i hela uppslagsboken. Det är på den nivån att jag heller är dyngförkyld 13 veckor i sträck än ett dygn med illamående. Typ.

Mina kära kollegor verkade tro att det mer handlade om överdosering av mina vanligaste laster såsom för mycket Trocadero, Piggelin eller päronmer. Jag är snarare av uppfattningen att det handlade om ett allt för bristfälligt intag av ovanstående substanser och att det i förlängningen lett till förminskat immunförsvar. Jag snuddade vid tanken att Trocca infört intravenöst i blodet skulle råda bot på sjukan. Som tur var avvek det hiskeliga illamåendet helt av sig själv, utan suspekta huskurer. Troccan intas nu på normalt, oralt sätt istället. Då ska väl krafterna återvända!

Solen skiner ute idag och det kanske lämpar sig för en liten promenad. Maken yr runt i bakgrunden och är snudd på okontaktbar. På makens agenda står för tillfället ett nytt skoterköp. Undertecknad har tvingats lyssna på långa haranger om nyare skotrars förträfflighet och den nuvarandes brister. På makens stämma skulle man nästan kunna tro att det handlar om ett livsavgörande beslut vilken skoter man köper. I och för sig var maken något mer informativ denna gång. Han delgav mig iallafall informationen om att han tänker köpa en ny skoter. Så var inte fallet med den förra som hux flux stod hemma på gården, inköpt och klar. Maken ansåg inte att jag var i behov av den informationen då =)

I och för sig är jag relativt obrydd om vilka maskiner maken införskaffar sig. Men det är ju trevligt att bli informerad i alla fall. Makens maskinpark är en angelägenhet enbart för honom. Själv har jag inte så stora krav egentligen. Grejerna ska starta och de ska gå tills man stänger av dem. Ungefär så. Maken har dessvärre en hel lunta med andra krav som jag inte ens vill sätta mig in i. "Köp" säger jag bara, det är enklast så. Maken blir glad och jag slipper all info om hästkrafter, vridmoment och allt vad det kan innebära. En win-win helt enkelt.

Blev en stund i solen idag också och årets första skotertur! Även fast den inte blev så lång, upp på berget en sväng. Hann få lite sol i ansiktet och grilla en hamburgare innan fötterna ingått i den totala istiden. Det såg liksom lite varmare ut än vad det verkligen var. Hoppas på bättre skoter- och grillväder framöver!

Ikväll försöker jag motarbeta makens krav på val av TV-program. Jag brukar upplysa honom om att han är miljöskadad eftersom han gillar att lyssna på dansband, se på skidor och Melodifestivalen. Sånt där som kan få en att på allvar överväga skilsmässa.

Svärmors inflytande över makens tvivelaktiga intressen har skapat mer skada än vad Tjernobyl någonsin kan beskyllas för..... Att de undvek att käka svamp med becerell (eller vad det heter) i när de var små har gjort föga nytta..

Dansband klarar jag över huvudtaget inte av. Alls. Tar hellre livet av mig. Och ändå envisas maken med att ha någon "rivig" gammal slagdängelåt med the danceband from hell som ringsignal på mobilen. Jag vill slita av mig öronen varje gång det ringer på hans mobil. Och slå honom på käften för att sudda bort hans hånflin. Fast det brukar jag inte göra, varken det ena eller det andra. Kanske att jag håller för öronen. Men det är väl lite Freud över det hela. Som tur är mitt Jag starkare än mitt Undermedvetna/Överjag..... (hur det nu var med den där teorin…)

Skidor går som tur är bara under väldigt suspekta tider på TV, så det brukar man för det allra mesta slippa. Melodifestivalen var tidigare en helvetskväll på året som man med ganska god chans klarade av att slippa undan. Men nu envisas de med att sända skiten typ dygnet runt under halva året. Känns det som iallafall. Risken att man måste se något av det hela är överhängande. Och ännu större under en s.k. finalkväll. Blä! Mitt förslag att maken kunde se skiten med byns övriga pensionärer föll inte i god jord. Får se om jag överlever kvällen.....

Som jag fruktat gick det åt helvete med hockeyn..... Maken blev som väntat svart i ögonen och molteg under stora delar av kvällen. I vissa stunder kunde han utbryta i förvirrade monologer om glipande försvar, taskigt coachning och liknande. Jag förstod ganska snart att det inte var lönt att svara på dessa monologer. Han befann sig i en egen värld, där jag inte hade tillträde. Inget VIP-kort i världen skulle kunna ta mig förbi den dörrvakten. När jag framkastade ett ogenomtänkt förslag, att han kanske skulle sluta se på hockey, fick jag en mörk blick. Icke! Det skulle aldrig kunna komma ifråga. Varför inte? frågade jag. Om det ändå bara gör dig förbannad? Jag fick inget svar.....

Spenderade en trevlig eftermiddag i sällskap med svägerskan och hennes son igår. Hade tur och prickade in besöket på en av svägerskans bakdagar! Mmm, nybakade tekakor till fika, inte helt illa. Lillpojken uppvisade en del jämlika tendenser då han verkade vara mycket nyfiken på brödbaket. Helst ville han ner med småfingrarna i degen och knåda runt lite också.  Och han blev skitsur då han inte fick titta på när de skulle in i ugnen. Ibland är det tufft att vara liten, då behöver man någon vuxen som kan lyfta upp en så man ser.

Vi lyckades fånga denne sköna lirare i ett videoklipp igår också. Efter ett bad hade pojken full fart runt i lägenheten och skrattade gott. När svågern spelade musik stod pojken och dansade glatt. Jag och svägerskan kunde inte motstå att sjunga den där sången, (kommer inte ihåg vad den heter) den om att det är skönt att vara naken. Vad jag skrattade då lillpojken skakade på sin lilla rumpa i takt med musiken! Tur att det finns inspelat nu =)

En mycket trevlig eftermiddag, tack svägerskan för go´fika och trevligt sällskap!

Hörde på radion idag att det framkommit i en polismans blogg att vuxna karlar beter sig som småbarn. På bloggen hade polismannen beskrivit hur han och hans kollegor "ollat" en polisbil som senare skulle användas av två kvinnliga poliser.

Det får ju en att undra hur fan det står till i huvudet på vuxna karlar? Som genomgått en universitetsutbildning, där det ska avhandlas etik och jämställdhet. Och sen tycker man att det är ett kul skämt att "olla" kvinnliga kollegors bilar. Hur fan tänker man då? På vilket sätt är det ens tänkt att det ska vara roligt? Vuxna karlar som beter sig som småbarn, det tror jag att vi sett nog av.

Dessutom i ett land som vi i flera år levt på att vi är mest jämställda. My ass. Allt är ju relativt, även fast vi tidigare låg i topp betyder det inte på något som helst vis att det faktiskt är bra. Än sorgligare är att vi nu ligger på 4:e plats i världen. Way to go..... Men visst, vi kan slå oss för bröstet när kvinnor tjänar 80% av mäns löner, att kvinnor fortfarande år 2010 diskrimineras för att de har förmågan att föda barn etc.

Men vi ska inte bara sitta och peka finger på männen och antyda att allt är deras fel. Vi kvinnor deltar i detta precis lika mycket genom att vi snor åt oss 80 % av föräldradagarna, vi uppfostrar också pojkar och flickor olika, vi inordnar oss i den könsroll som givits oss sedan födseln.

Så visst kan vi förändra. Vi måste bara finna vilja till det först. Jag vill - vill du?

Var ute och lästa på en del bloggar och fastnade för en text om drömmande trafikanter. Då kunde jag inte låta bli att tänka på sommar i vår lilla by och vad det brukar betyda. Sommar där jag bor betyder hjordar av turister. Alltså många. Massor. Ja ni fattar.

De flesta av dessa turister kommer i bilar. Gärna med husvagn bakom i storleksmodell blåval. En hel del husbilar dyker det också upp. De flesta sätter kurs mot campingen ute vid havet och håller sig där tills det är dags att åka hem. Denna grupp av turister är lätta att tolerera och ett trevligt tillskott till sommarbilden.

Men så finns det ytterligare en kategori av turister. De där som verkar ha myror i brallan, som inte kan stanna på ett ställe mer än några minuter. De som tillbringar hela sin semester i bilen, på vägen. Dessa turister brukar också lämna allt vad trafikvett heter bakom sig. Med devisen "på landet kan ingen höra dig tuta" kör de vidare med resan som målet, inte destinationen.

Tyvärr ser vägarna ut som de gör här. Smala, slingriga och rätt gropiga på sina ställen. Turisterna är ofta ofantligt rädda om sina bilar och husvagnar. Vilket också säger något om dem då de trots detta väljer att åka hit av alla ställen….  Därför är det ett brott mot en naturlag att köra fortare än 40 km/h på en 70-väg. Eller på 90-väg, välj själva. Fortare går det iallafall inte. Självklart ska alla vyer beundras på vägen, vare sig det är ett kalhygge eller en soptipp. Allt har kulturellt värde då turister befinner sig "på landet".

Dessutom är få av våra vägar utrustade med en vit mittlinje, utan har bara sidolinjer. Låt mig beskriva vad det betyder i turisternas väg: Köra precis mitt i vägen. Jag vet inte om de tror att det är enkelriktat eller vad. Men det är stört omöjligt att köra om. Och jag blinkar inte med helljuset för att hälsa dem välkomna. Vilket de verkar tro och vinkar så glatt.

Låt oss för utbildnings skull genomgå några enkla trafikregler för er kommande turister. I all välmening.

Om det står 70 på skylten betyder det att ni ska köra 70. Inte att ni ska ta 70 minus er egen ålder och att resultatet är hastighetsbegränsningen. Eller någon annan matematisk formel. 70 gäller. Sjua nolla.

Passerade ni avfarten ni skulle svängt in på? Tips från coachen, försök inte backa runt en kurva. Även fast det "bara" är 200 meter. Kan uppstå otrevliga situationer då ”byfolk”, som faktiskt kör 70, kommer runt kurvan. Så här gäller samma regler som överallt annars. Hitta lämpligt ställe att vända på. Och då menar jag inte att du ska försöka backa in husvagnen på åkern. Tro mig, det kommer inte att fungera. Och ja, bonden på gården har andra saker för sig än att dra upp tvåtonshusvagnar ur diken.

Har du kartan framme när du kör? Bra, lämna den till din medpassagerare. Om nämnda medpassagerare är läskunnig. Försök inte läsa kartan samtidigt som du kör. Det funkar inte i Stockholm och det fungerar inte här. Och när du kommer till en korsning - välj ett håll att svänga åt. Svårare än så är det inte. Även fast ni tycker att ni har all tid i världen till att stå mitt i korsningen och studera kartan, så har inte alla andra det. Stämningen kan bli något hätsk om ni står kvar längre än 5 minuter. För visst har vi överseende med viss förvirring. Men någonstans tar tålamodet slut. Move on.

Är ni ute med er tvåtonshusvagn och ser en pittoresk liten grusväg? Använd den inte. För er egen skull. Den må se gullig och idyllisk ut, men jag lovar, den är inget för husvagnar. Kanske om du har en modell liknande skogsarbetarnas kojor. Samt att du drar den med en monstertruck. Annars - avstå. Du kommer att ångra dig.

En kort lektion i bil- och husvagnskörande i vår lilla by. Om du lyssnat är du välkommen. Om inte - Göteborg verkar ju vara en trevlig stad? Kanske skulle prova på det istället?

Satt och såg på någon form av "nannyprogram" tidigare idag. Föräldrarna hade ett fasligt sjå med att få barnen att vara sams och inte halvt ha ihjäl varandra. Det fick mig att minnas hur bråken mellan oss syskon kunde se ut då vi var små.

Farsan hade ett stående uttryck som löd: "Om inte toadörren hade funnits hade ni varit döda allihopa". Och det stämde verkligen. Minns att vi syskon kunde puckla på varandra rätt rejält mellan varven. Och det var alls icke ovanligt att blodvite uppstod.

Syster var nästan halvt omöjligt att reta till vansinne så där hade man inte så stor framgång. Hon själv var en desto större retsticka. Kan fortfarande minnas känslan av rent vansinne, så där att man nästan är beredd att slå en slägga i huvudet på sitt s.k syskon. (Helt ovanligt med förnekelse av alla former av släktskap var det inte heller) I dessa stunder kan man liksom lite grann sätta sig in i hur en psykopat lever och tänker.

Bror var desto lättare att reta. Med viss, eller ska vi säga STOR, risk för livet. Vid dessa tillfällen var toaletten med lås på dörren den enda tillflykten. Och enda räddningen, en barndoms krigsbunker eller skyddsrum. Barndomens toadörr har fått ta emot både en och två sparkar om vi säger så.

Tyvärr var min bror (och är fortfarande) av den tjuriga sorten. Väl inlåst på toaletten minns jag att man insåg sin andra belägenhet. Inlåst. Och en förbannad broder utanför. Som inte går därifrån. Vad göra? Kan säga att man varit tvungen att tillbringa många timmar där inne innan brodern efter ett långt tag ledsnande och gick. Fast det var det nog värt, jämfört med att bli slagen gul och blå. Och alla andra färger som finns på färgskalan. Man överlevde ju iallafall. Tills nästa gång….

Alldeles innan föräldrahemmet renoverades och toalettdörren byttes ut kunde man trycka på dörren och belönas av ett knastrande läte. Dörrkärnan var förmodligen pulveriserad av alla års sparkar och bankningar. Vid sådana tillfällen kan jag fundera över hur stor sannolikheten är att vi egentligen borde ha både det ena eller det andra handikappet. Jag menar - en gummiklubba slagen stenhårt i ett syskonhuvud. Borde det inte ge någon form av men? Eller kastade stenar, rappande pinnar eller kulor från slangbellor? Man skulle nog ha haft hjälm på sig dygnet runt då man var liten. Och då menar jag inte att det fanns risk för att ramla och slå huvudet. Nej, det fanns desto större faror i närheten. Syskon till exempel.

Forskning för framtiden - vill du att ditt barn ska överleva utan skador, lyten eller  andra men? Skaffa inga fler. =)

Den fantastiska frun slår till igen - idag har jag diskat. *golfapplåder* Och för att toppa det hela har jag också vikt tvätt. Nu har jag gjort bort mina husmoderssysslor för hela mars månad. Och på den internationella kvinnodagen av alla dagar. Det kom jag på nu. *fnys* Inte så feministiskt va? Fast å andra sidan kan man se det som att jag gör det idag eftersom jag inte gör det så många andra dagar på året. Allt handlar väl om hur man definierar saker =)

Funderar över om vädret inte ska bestämma sig snart hur det ska ha det. För ca en vecka sedan var det 15 minusgrader, idag typ 5 plus. Hur kan det svänga så mycket på bara en vecka? Nåja, solen skiner ju idag så man får väl nöja sig någon gång. Fastän man vet att det kommer att frysa på och bli halt istället för att asfalten tinar fram. Usch, låter verkligen som en gammal skinntorr pensionär. En kollega har redan delat in mig i det facket eftersom jag tittar på TV-program som "Halv åtta hos mig" och "Let´s dance". Samt att jag har en liten tanthund och en katt. Fast nämnda kollega har vissa DAMP-drag så jag skulle inte lita allt för mycket på vad hon säger...... För man kan inte vara pensionär om man äter chips och dricker Coca-Cola till frukost. Så det så.

Tror att jag har lyckats komma till någon slags varannan dags rutin just nu. Varannan dag aktiviteter och varannan dag trött och ligga i soffan. Fast i och för sig är det bättre än tidigare så man får väl vara nöjd med det lilla. Var och solade i en snödriva igår i det underbara vädret tillsammans med några kompisar. Avkommorna från nämnda kompisar hade en heldag i solen med skoteråkning, snowracer och liknande.

Lille systersonen kom med bedjande hundögon och bad om draghjälp på snowracern. Han har verkligen lärt sig vilka det är lönt att fråga =) Bror fick agera draghund och sprang fram och tillbaka i djupsnön. Ett tillfälle för "motter" att sola ansiktet lite istället =) Svägerskans son är också en lite märklig prick. En av kompisarna har en hund, stolek el giganto. Det roligaste den lille sonen vet är när hundjätten skäller. Ja, det är knäppt. De allra flesta barn blir ganska rädda bara över åsynen av en sådan gigant till hund. Och nästan livrädda om han skulle skälla. Men inte svägerskans son inte. Han skrattade så han riktigt kinknade. Helst av allt skulle han sitta på hundens rygg och borra in nävarna i pälsen. Han kommer nog att bli en riktig hundälskare den pojken. Till sin mors förtret =)

Eftersom det nyaste tillskottet i samlingen räknade ganska precis 6 veckor kom samtalet in på det helt oundvikliga vid kvinnors sammankomster: Den Stora Förlossningen. Förmodligen intressant om man själv deltagit i en men minde intressant att surra om slemproppar (nä, inte deras karlar, utan tydligen något grejs som hör ihop med att vattnet går) värkar etc. Visst är det märkligt att detta ämne absolut inte går att undvika bland kvinnor som har barn under 3 år? Måste vara en naturlag...

Eftersom solen inte lyser idag kan jag nog med gott samvete lägga mig på soffan och fortsätta plöja igenom bokhögen som en kär kollega lånat mig. Ett glas Trocadero och lite chips förgyller lässtunden. Får se om svägerskan och "svägerskebarnet" (vad säger man egentligen?) rullar förbi för ett besök senare.

Trött idag efter gårdagens fullspäckade schema..... Avslutade dagen hemma hos kusin som vänligt nog bjöd på middag. Perfekt under gränsänkeveckan, då inte mycket mat blir lagat i detta hem. Vi hade tänkt att vi skulle se på film men var tvungen att prova på kusinens omtalade Wii. Jag skulle inte beteckna mig som någon TV-spelsfantast direkt. Men prova måste man ju och kusinen utlovade att det skulle vara riktigt kul. Och det kan jag säga att det var =) Började med att spela bowling, vilket undertecknad tog hem seger med lätthet. Jag tror att det beror på att in spelkaraktär hette Rolf, ett rustikt och rejält namn. Rolf blev mitt alter ego för kvällen.

Tyvärr visade det sig att Rolf inte var riktigt lika bra på pingis. Där fick Rolf bita i gräset och stå ut med en förnedrande förlust mot en rosaklädd varelse. Jag skyller på att Rolf hade glasögon, han har inte med i svängarna....... Men måste säga att det svingades hårt med dessa knepiga kontroller som hör till spelet.

Tredje spelet blev fäktning. Nu spottade Rolf upp sig lite och blev en potentiell dödskrigare. Aggressiviteten flödade och den rosaklädde fick ordentligt med spö. Metaforiskt och bokstavligt. Garvade så att jag trodde att vi skulle dö, att ett TV-spel kan locka fram sådan önskan att döda motståndaren förvånar mig en smula. Märkligt nog upptäckte vi båda att vi liksom fäktade oss närmare och närmare TV:n, ungefär som att man skulle få in en bättre träff ju närmare TV: man stod? Tror inte att det fungerar så.... Men skrattade gjorde vi och jag har riktigt ont i "fäktarmen" idag efter detta.

Tyvärr fick Rolf lida det största nederlaget efter att vi spelat golf. 20 slag över par på 9-håls golfbana är inget vidare betyg till Rolf... Å andra sidan är det ju ett positivt drag att Rolf inte briljerade i något så blått som moderatbandy. Rosa varelsen vann förståss stort. *fnys* Fast i och för sig hade rosa varelsen erfarenhet av nämnda moderatsport tidigare så det måste räknas som lite fusk. Vilket också är moderatlikt så allt var i sin ordning.

Kul var det iallafall, tack kusin för en trevlig kväll! Det verkar som att kvinnor har det bäst utan karlar =)

Känns som att det varit en otroligt lång dag idag. Är trött i huvudet och i kroppen, inget bra läge. Har nog svårt att formulera någon vettig tanke just nu så jag ska bespara er ifrån det. Hoppas på en comeback imorgon med ny energi, God knows I need it.....

Kunde inte låta bli att skratta åt min käre make igår. Kan villigt erkänna att hushållsfördelningen inte är den allra mest jämställda i vårt gemensamma hem. För att vara exakt så sköter min man all matlagning, handling, tvättning, städning, fotmassage etc. Och framför allt all diskning. Igår hade jag för en gångs skull faktiskt diskat. Mest för att min syster skulle komma på besök så jag gatt ju ordna till det lite på torpet.

Min fantastiska man utbrister då han kommer hem " Men vad snäll du är älskling som har diskat". Jag höll med honom om att han måste ha en fantastisk fru som diskar hela 1 (en) gång i månaden eller liknande. Hur fantastisk är en man på en skala om man uppskattar en sån sak? Och jag blev helt övertygad om att min man är en fantasivarelse, en "Mållgan" (han som inte finns på riktigt) då han i sängen utbrister: "Men det värsta är ju att jag inte får dammsuga innan du klivit upp imorgon". Seriöst, en man som tycker att det är ett problem att han inte FÅR dammsuga på morgonen? He can´t be for real... bara en önskedröm, en dimma.

Finns han verkligen på riktigt, min "Mållgan"? Jag hoppas det. Annars har jag inbillat mig under gaaanska lång tid och det vore ju inte riktigt sunt, eller hur? Letar efter den berömda haken, men har hittills inte upptäckt någon. Får bara vara nöjd och glädjas åt min fantastiska "Mållgan" som är det bästa jag har. Och som jag förhoppningsvis får behålla tills dess att han inser att en del faktiskt har fruar som diskar mer än en gång i månaden. Men jag hoppas att det dröjer =)

Sitter och dricker Trocadero, min största last här i livet, och gläds över goda vänner. Fick ett fint kort med posten idag med en hälsning från en kär vän. Blev väldigt glad över detta och blev påmind om hur mycket vänner faktiskt betyder i livet. Det behövs sällan särskilt mycket för att glädja någon. Ett ord, en vänlig gest eller någon tecken på omtanke. Funderar över varför de flesta av oss nästan glömmer bort detta? Är vi verkligen så självupptagna att vi inte hinner med detta? "Jag gör det imorgon", hur många av oss känner inte igen detta? Jag själv är först att räcka upp handen. Ska försöka vara bättre på att på små vis uppmärksamma dem i min närhet och påminna dem om att de är viktiga.

Gläds också över mina kära kollegor som alltid gör vardagen lite lättare. Och min familj och min fantastiske lille systerson. Nämnde systerson har idag visat mig hur man startar en skoter, sätter på sig hjälmen och kör. Och viktigast av allt, hur man stänger av den =) Han har också visat ut var pallgafflarna sitter på traktorn och hur man bygger tågbana. Viktiga kunskaper för en tvååring. Och fantastiskt för en "motter" att få lära sig =)

Vissa dagar är bara som gjorda för att få lite perspektiv på saker och ting. Idag har varit en bra dag, tar med mig den in i morgondagen och hoppas att det fortsätter.